Tristan och Isolde på Folkoperan

20 nov 2020

I nyrenoverad salong öppnade Folkoperan med Tristan och Isolde inför endast 50 personer; ja mer än så tillåts inte av regeringen. Mellan de båda premiärerna på Richard Wagners kärleksepos demonstrerade 39 av våra främsta operasångare framför Riksdagshuset under parollen ”Öppna salongerna”. Gruppen hade under en vecka på Facebook fått över 6 000 medlemmar och vår kulturminister fick motta en protestlista med drygt 10 000 namnunderskrifter. I skrivande stund – om 50-regeln kvarstår – kommer Folkoperan inte kunna spela sin uppsättning som planerat i november. Ja, hela teaterns existens står på spel och detta beror på ett fyrkantigt regelverk där regeringen saknar kunskap om hur man håller och kan hålla avstånd i teatersalongerna.

Åsa Thyllman (Isolde), Daniel Svenson (Tristan) Foto: Sören Vilks

Det kändes mycket exklusivt att kunna få se båda premiärerna med operaregidebuterande Linus Tunström och detta i ett av operalitteraturens mest fascinerande verk. Konstnären (kung Marke) skapar likt en Gud av en lerklump kärleksparet Tristan och Isolde med hjälp av assistenter. Tunström utgår från en skapelseberättelse där han inför varje akt lagt till en ramberättelse som varken gör till eller från. Här krävs en viss förförståelse för att uppfatta skeendet och jag, som nu ser min tionde Tristan-uppsättning, får inte allt att gå ihop. Tyvärr förtar allt bakom- och sidoagerande en del av koncentrationen från det egentliga spelet. Till andra premiären fokuserade jag på huvudpersonerna och då blev upplevelsen en helt annan. Tunström kunde använt assistenternas agerande betydligt mer sparsmakat, vilket hade lett till en större tydlighet och koncentration. Less is more! Tyvärr saknar ofta talteaterregissörer förståelse för musikens inneboende kraft och vad den kan uttrycka.

Johan Schinkler (Kung Marke), Tara Maneva (Assistenten) Foto: Sören Vilks

Wagners opera är rik på inre känslor och fattig på yttre skeenden. Verket är en berättelse om kärlek som endast kan förverkligas genom att viljan att leva överges och genom att de älskande förenas i en värld av icke-existens. Andra aktens kärleksduett kan ses som tron på natten som sanningen och dagen som illusion. Detta lyckades den östtyske dramatikern Heiner Müller med i sin operaregidebut i Bayreuth 1993, där man hade skapat en steril miljö där känslor inte kunde förnimmas. Speciellt märktes detta i andra aktens scenbild där krigsbrynjor i olika rader gjorde att kärleksparet irrade runt i ett labyrintiskt tomrum.

Maja Ravns scenrum på Folkoperan går i svart och vitt som symboliserar dag- och natt-tematiken i verket på ett stiliserat vis. Läckert är det i andra akten när lysrörsstavar sänks ner och belyses i olika färger – rött för kärleken – och en i det närmaste ständigt pendlande glöd- lampa som också skiftar i färg. Detta kombineras med Clement Irbils ljussättning som innehåller en bred palett av ljusmoment, från inledningens badande vita ljus till tredje aktens grådaskiga sjukhusmiljö.

Folkoperans orkester brukar placeras lite olika beroende på vad man spelar, och den här gången finns den bakom scenen i fonden. Teaterns avgående chefsdirigent Marit Strindlund får med sina tjugofem musiker fram en orkesterklang som sällan låtit så bra som just här. Låt vara att det någon gång låter lite tunt i Annelies Van Parys orkestrering. Dessutom har man gjort en del förkortningar och strykningar, inte minst andra aktens förspel och första scen.

Daniel Svenson (Tristan), Tor Lind (Sjömannen), Joa Helgesson (Kurwenal) Foto: Sören Vilks

Folkoperans intention är att ge operan med unga sångare och det fungerar här, men på en större scen hade några inte räckt till vokalt. Huvudrollerna är dubblerade och första premiärens Isolde, Julia Sporsén, har stor scenisk närvaro. Röstligt har hon partiet helt under huden, medan hennes Tristan Jesper Säll är för lyrisk. Han klarar de två första akterna men saknar den tyngd som partiet kräver, inte minst i sista aktens feberyrande. Bättre klarar sig Daniel Svenson som är en mer dramatisk tenor. Hans Isolde, Åsa Thyllman, äger en högdramatisk sopran som nästan är för stor för Folkoperans intima salong. Thyllmans palett är rik, allt från en mycket säker höjd till ett väldigt fint djup, därtill kryddat med ett litet snabbt vibrato.

Unga Elisabeth Leyser imponerar som Brangäne, inte minst i vaktsången. Även sceniskt är hon en stor tillgång. Men egentligen krävs en större bredd för partiet, och man får hoppas att hon framgent inte tar på sig för stora uppgifter för tidigt i karriären. Joa Helgesson är en av våra finaste lyriska barytoner, men det krävs en betydligt större svärta i rösten för Kurwenals parti, något han ännu inte besitter. Svärta i övermått har däremot Johan Schinkler (Marke) med sin stora röst och sitt rika basfundament. Det är bara han och de båda Isoldorna som skulle kunna sjunga sina partier i ett större operahus. Författaren Eva Ström står för den svenska nyöversättningen. Om den är sångbar går inte att avgöra då det stundtals är svårt att uppfatta texten.

Trots mina invändningar ska Folkoperan ha en stor eloge för att ha genomfört sitt största projekt någonsin. Det är en stor skandal att så få fick chansen att se uppsättningen.

WAGNER: TRISTAN OCH ISOLDE

Premiärer 14 och 15 oktober 2020.
Dirigent: Marit Strindlund
Regi: Linus Tunström
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Clement Irbil
Mask och peruk: Therésia Frisk
Dramaturg: Magnus Lindman
Bearbetning: Stefan Johansson och Marit Strindlund
Solister: Jesper Säll/Daniel Svenson, Julia Sporsén/ Åsa Thyllman, Johan Schinkler, Elisabeth Leyser, Joa Helgesson, Tor Lind, Tana Maneva (stum roll).
www.folkoperan.se

Detta är ett smakprov!

Detta är ett gratis smakprov av hur en hel artikel i Tidskriften OPERA ser ut. Vi hoppas att du tycker att det ger mersmak! För att läsa hela tidskriften, starta en prenumeration genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt digitala arkiv för att läsa numret i sin helhet.

Share This