Plácido Domingo är här i huset, så du kan klämma in din intervju med Andrés Rodríguez under pressträffen i pausen, säger presssekreteraren till mig när jag kommer till Teatro Municipal i samband med premiären på Lakmé. Teatro Municipal ligger mitt i Santiagos hjärta, ett knappt kvarter bort från huvudavenyn Alameda och en tio minuters promenad från presidentpalatset La Moneda. Anledningen till att Domingo är i Santiago är att han under veckan kommer att ge en gratiskonsert på Movistar Arena till förmån för återuppbyggnaden av den del av teatern som brandskadades i november i fjol. De drygt elvatusen biljetter som delades ut gratis gick åt på mindre än två timmar. Andrés Rodríguez är direktör och högste chef för teatern, känd för sina tajta kontakter inom näringslivet både i Chile och internationellt, men också kritiserad för att ha utgjort en bromskloss för chilensk scenkonst genom att ha innehaft sin post i över trettio år. Så sent som i juni i år deklarerade Santiagos borgmästare Carolina Tohá att senast 2015 ska Rodríguez avgå, varpå en ny ledning ska tillsättas.

Presskonferensen med Plácido Domingo tar längre tid än väntat och jag får slutligen prata med Andrés Rodríguez i foajén, när tredje akten redan har börjat. Från salongen hörs den ryska sopranen Julia Novikovas röst.

Hur stor plats har operakonsten i Chile?
– Det har alltid varit en mycket populär konstform, alltsedan invigningen av teatern för 157 år sen har den en stor publik. Och för att ytterligare öka publiktillströmningen, har vi alltid med få undantag – Parsifal förra året och i år Katja Kabanová – dubbla rollbesättningar. Den ena rollbesättningen består av utländska artister eller chilenska artister som bor utomlands, och den andra är en mer lokal rollbesättning men på en hög nivå. Här är biljettpriserna reducerade, vilket gör det möjligt att nå ut till en bredare publik.

Teatro Municipal är en dynamisk och livfull institution och har en framträdande position som nationalscen i Chile. Tidigare i år sattes exempelvis Janáˇceks Katja Kabanová upp i regi av Pablo Larraín, chilensk filmregissör, känd och Oscarsnominerad för filmen ¡No! 2012. Förra säsongen såg jag en överraskande fräsch Billy Budd under firandet av Benjamin Brittens hundraårsjubileum.

Som nationalscen räknat riktar teatern sig utåt både genom reducerade priser till unga och studenter, men också genom att föra ut den konstnärliga verksamheten utanför Santiago. Hur är den chilenska publiken? Och med det menar jag om den tar till sig tolkningar som är mer moderna, men också en repertoar som är mer modern?

– Saker ska göras på rätt sätt. Vi har haft moderna uppsättningar som gått dåligt för att de inte har varit tillräckligt bra. Andra saker har gett bra resultat. Alla verk, om de görs rätt, är mycket uppskattade av publiken. Man ska dock vara försiktig. Här gör vi inte, som exempelvis i Tyskland, uppsättningar som ska chockera. Här är vi mycket beroende av publiken och av sponsorerna. Man ska sätta en modern och samtida prägel, men sträva efter att publiken känner sig bekväm och inte går ut från teatern och känner sig förbannad.

Andrés Rodríguez håller utåt sett en opolitisk image. Jag frågar honom om huruvida han, i egenskap av att ha suttit på sin post i tre decennier, märker att scenkonsten utvecklats parallellt med politiska strömningar, däribland en övergång i Chile från militärdiktatur till demokrati.

– Publiken ändras alltid, och med det måste också repertoaren ändras.

Inte riktigt svar på min fråga.

Läs hela artikeln – prenumererar på OPERA