OPERAs nya medarbetare Marie Kvarnström har intervjuat René Pape.

Papé har inte hunnit äta lunch när vi möts i Semperoperans kantin. Han påpekar diskret att han nog hade lagat maten bättre om han hade fått möjlighet.

Du hade ett intensivt år 2013 med stora roller i Verdi- och Wagneruppsättningar på världens ledande operahus. Vad var allra mest minnesvärt för dig under året?

– Ärligt talat, alltihop! Metropolitanoperans Parsifal, där jag gjorde Gurnemanz, var helt fantastisk att arbeta med. Att sjunga på Met är alltid någonting särskilt, men det här var en av de absolut bästa uppsättningar jag varit med i under min karriär. Det var ett fantastiskt team och en väldigt speciell erfarenhet för oss alla. Minnena därifrån tar jag med mig för lång tid framåt.
– Jag uppskattade också arbetet med Parsifal på Covent Garden i London under vintern. Man kan inte jämföra uppsättningarna, det ska man aldrig göra med konstnärliga verk. Varje produktion är unik. Det var också fint att arbeta med Stephen Langridge. Han har gedigen kompetens, både musikaliskt och som regissör. man skulle kunna skriva volymer om Gurnemanz.
När man analyserar Parsifal handlar det ofta om Parsifal, Amfortas eller Kundry, vars roller är tydliga i handlingen. Men Gurnemanz är bärande inte bara som berättare utan också för handlingen i Parsifal. Vem är han?
– Man skulle kunna skriva volymer om Gurnemanz. Han är en av de främsta i brödraskapet, ledaren bakom scenen. Han är herre och tjänare på samma gång. Han är ett slags ”butler” med stor visdom. Han har och känner ett ansvar för det mesta som händer. Gurnemanz förstår vem Parsifal är redan från början, men det blir han som kastar ut honom, och Parsifal kommer inte tillbaka förrän många år senare, då brödraskapet är i sönderfall.

Läs hela intervjun i nr 1/2014 av OPERA – prenumerera