Sören Tranberg har recenserat Massenet Manon på Malmö Opera. Läs hela recensionen här på hemsidan.

Jules Massenets opera Manon från 1884 har aldrig tidigare spelats i Malmö och inte heller på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, så i höstas var det premiär i Öresundsregionen. Senast verket spelades var i Stockholm 1969 med Margareta Hallin i titelrollen. I Malmö presenterar det fransk-kanadensiska radarparet Renaud Doucet (regi) och André Barbe (scenografi och kostymdesign) en relativt traditionell uppsättning, som hade premiär på Scottish Opera i Glasgow 2009.

I förlagan – Abbé Prévosts roman från 1731 – ligger tyngdpunkten på skildringen av den oresonliga och besinningslösa kärlekens konsekvenser hos Chevalier des Grieux, som trots insikter om sin egen kärleksförblindning ändå fortsätter att älska Manon till det bittra slutet. I Massenets opera är skildringen bredare, starkt belyst via Manons öde. Handlingen utspelas inledningsvis i Amiens på 1720-talet, där den unga Manon blir blixtförälskad i des Grieux. Hon flyr med honom för att undkomma ett liv i klosterskolan. De drar till Paris nöjeslokaler och spelhålor, där de lever ett liv i sus och dus. Des Grieux blir anhållen för falskspel i fjärde akten. Akten innan har Manon sökt upp honom efter mässan och förvrider huvudet på honom så att han lämnar sitt kall som präst. I slutakten är den prostituerade Manon på väg till Le Havre för deportation och landsförvisning till Amerika. Utmattad ber hon sin älskade om förlåtelse för den förnedring som hon vållat honom. Hon dör i des Grieux’ armar till Massenets bitterljuva toner.

Teamet Doucet-Barbe får till en acceptabel Manon, långt ifrån det praktfiasko de presterade med Camille Saint-Saëns Simson och Delila på Stockholmsoperan 2008. Den stora Malmöscenen upptas av en gigantisk spegel som krackelerat och vi ser också en färggrann kupol. Speglarna ger en självbespegling av det samhälle som det unga paret lever i, inte olikt dagens ungdomars utseendefixering och självhävdelse. Rörelsemönstren på scenen utgår från de olika tablåer som scenografin bildar.

Sångarensemblen är utmärkt med den amerikanska sopranen Georgia Jarman som Manon i spetsen. Hennes röst skimrar och hon kan vara riktigt kokett när så behövs, likväl fal i förförelsescenerna. Men Jarman är ingen utpräglad koloratursopran och hade hon varit det, ja, då hade hon sjungit rollen på ännu större scener. Bäst i Malmö är tenoren Joachim Bäckström som gör ett lidelsefullt porträtt. Han växlar fint från lyriska kvaliteter till mer dramatiska stråk i uppgörelserna med Manon. En utlandskarriär för honom måste väl nu ligga runt hörnet. I rollen som hans far, greve des Grieux, gör basbarytonen Daniel Hällström ett förträffligt porträtt av en patriark som vill få sonen på bättre tankar. Han är inte heller förtjust i sonens prästkall. Som de tre lättsinniga aktriserna utgör Sofie Asplund, Kamila Benhamza och Kristina Wahlin färgklickar både vokalt och sceniskt.

Men vad hjälper en bra rollbesättning om man har valt fel dirigent för en opera som kräver gallisk esprit och stilkänsla? Detta saknar Malmöoperans chefsdirigent Leif Segerstam totalt.

Problemet på Malmö Opera med bara tre nya operaproduktioner per säsong på stora scenen är att chefsdirigenten måste dirigera minst två av dem oavsett om han passar för verken. Och det kan man knappast påstå att Segerstam gör här, med ett ideligt starkspel. Från min plats på tredje bänk snett bakom Segerstam syns hur han står med näsan i partituret med oprecis och slafsig dirigering, vilket leder till slitningar mellan orkesterdiket och scenen. Mest påtagligt är det i Manons gavott. Stackars tappra musiker som spelar på helspänn.

Varför anser man i Malmö att Leif Segerstam är så oumbärlig? Hans standard gjorde absolut inte Massenet rättvisa.