Recension av Brokeback Mountain

12 apr 2014

Brokeback 3901

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brokeback Mountain /Wuorinen, Teatro Real, Madrid
Roman blir film är ett gammalt beprövat koncept, och film blir teater har vi sett mycket av de senaste åren. Att film blir opera däremot är mer ovanligt, men nu har den amerikanske kompositören Charles Wuorinen gjort opera på Ang Lees flerfaldigt oscarsbelönade film Brokeback Mountain från 2005. Operan hade premiär på Teatro Real i Madrid i januari och resultatet är en fullträff!

Wuorinen fick idén till operan när han såg filmen, men filmen byggde i sin tur på en novell av den amerikanska journalisten och författaren med det franskklingande namnet Annie Proulx. Hon skrev manus till filmen och har nu i samarbete med Wuorinen också skrivit librettot till operan. Man förstår att Wuorinen såg de möjligheter som ligger i materialet – en intim berättelse med i huvudsak två personer på scenen – och Proulx har ytterligare kondenserat den ursprungliga texten och filmdialogen till att bli ett förtätat operalibretto, med repliker som likt maximer lyser i eldskrift – även bokstavligt talat, eftersom textremsan också återger den engelska originaltexten. Den tragiska historien om kärleken mellan två män berättas med oerhörd kraft i såväl text som musik. Båda kanalerna för berättandet följer och kompletterar varandra, och de förhåller sig dialektiskt till varandra, kort sagt, det är opera när det är som bäst.

Att det är stor opera vi får bevittna blir klart redan i öppningsscenen. Under förspelet till första akten växer berget Brokeback Mountain fram i en projektion mot fonden och antar imponerande proportioner, samtidigt som det ser alltmer hotfullt och skrämmande ut i takt med att pukorna i orkestern understryker de mörka och destruktiva krafter som berget sägs besitta. Det är som inledningsmusiken till Rhenguldet, som även den refererar till naturens makt över människan, och precis som hos Wagner återkommer bergets ledmotiv i operan varje gång berättelsen går mot en tragisk händelseutveckling.

Handlingen i operan är densamma som i filmen. Två unga män, Jack och Ennis, träffas på ett sommarjobb som fårvaktare på berget Brokeback Mountain, där de lever isolerade under hela sommaren. De träffar inga andra människor, utan har bara varandra att lita till. De kommer allt närmare varandra, dras till varandra och utvecklar en relation som de till en början tvekar att kalla kärlek. Men förhållandet djupnar med åren, trots att de båda väljer att ge efter för samhällets krav och gifter sig och bildar familj. De enda stunderna av lycka är när de båda drar upp på berget igen och lever vildmarksliv tillsammans. Men det liv de valt att leva blir alltmer ohållbart och samhällets tryck i längden för starkt att stå emot. Det slutar med att en av männen lynchas av mobben och kastas i ett dike. Den andre står ensam kvar i slutscenen. Det enda han har kvar är en blodfläckad skjorta.

De båda huvudpersonerna tecknas tydligt i såväl text som musik, i mångt och mycket varandras motsats. Jack är en liten, livlig och pratsam tenor, Ennis en stor, stillsam och tystlåten basbaryton. Den senare är den som kanske genomgår den största förändringen under operans gång. Långsamt mjuknar han och är i slutscenen den som förmår artikulera och kläda i ord det oerhörda som hänt dem under deras liv tillsammans. Hans slutmonolog som riktas till den blodiga skjortan är en kärleksförklaring värdig en wagnersk hjälte eller hjältinna. Det är inte för inte, erkände den nyligen bortgångne förre operachefen Gérard Mortier i en av sina sista intervjuer, som han programmerat Brokeback Mountain parallellt med Tristan och Isolde i repertoaren på Teatro Real, ty stor och äkta kärlek, sade han, förmår alltid motstå omgivningens tryck även om det är till priset av de älskandes död.

Wuorinens musik bygger i grunden på en tolvtonsteknik i Arnold Schönbergs efterföljd, och influenserna från Igor Stravinskij är lätta att känna igen i de tematiskt sammanhållna scenerna, ensemblerna, tablåerna. Och liksom hos Stravinskij fungerar musiken ofta som en kommentar till texten, till exempel i de vardagsnära scenerna med interiörer från de båda huvudpersonernas respektive – mer eller mindre lyckade – äktenskap, där musiken följer texten på ett sätt som parodierar det banala och det dialektalt komiska i språket från den amerikanska västern.

Till operan har Proulx och Wuorinen lagt till en funktion som inte egentligen har sin motsvarighet i filmen. Det är det omgivande samhällets fördömande kollektiv, som framställs av en kör helt i svart, oavsett om de generellt föreställer befolkningen i Wyoming, där operan utspelas, eller mer precist det uppbåd som utgör mobben i det råa våldet som leder till mordet på Jack. Som en antik kör levererar de sin kommentar till händelseförloppet, oförstående till det som händer, men trygga i sin sammanhållning mot det okända och det hot som de ser i den homosexuella relationen mellan Jack och Ennis.

Brokeback Mountain1.docSceniskt fungerar uppsättningen i ett teatralt uttryck, utan sneglande sidoblickar på ett filmiskt språk, vilket kanske hade legat nära till hands som en enkel lösning. I första akten, som i huvudsak utspelar sig uppe på berget, ligger scenen helt tom, medan andra akten med sina realistiska inblickar i huvudpersonernas liv var för sig och det gemensamma mötet på ett billigt motell arbetar med enkla och lättmanövrerade spelplatser. I slutscenen står Ennis åter ensam på den tomma scenen med Jacks efterlämnade skjorta som enda rekvisita. För regin står Ivo van Hove, tidigare chef för Holland Festival, numera ledare för nationalensemblen Toneelgroep i Amsterdam, och med sig i Madrid har han scenografen Jan Versweyveld.

Huvudrollerna sjungs av den brittiske tenoren Tom Randle och den kanadensiske basbarytonen Daniel Okulitch, till utseendet ganska olika och därför som klippta och skurna för rollerna. Randle är en dynamisk, snarare komisk tenor, medan Okulitch i rollen som Ennis från att ha varit vresigt fåordig utvecklar en allt varmare basbaryton, som i slutscenen når sin fulla klang. Bland de mindre rollerna minns man särskilt den amerikanska mezzon Jane Henschel i ett gripande porträtt av Jacks sörjande mor.

Brokeback Mountain är en stark opera om kärlek, men också om intoleransen i samhället och individens utsatthet gentemot det hotfulla kollektivet, ett ämne som tyvärr äger sin aktualitet –  inte minst i Sydeuropa i dag, när fransmännen demonstrerar i hundratusental mot samkönade äktenskap, och när motsvarande reaktionära krafter i Spanien kräver återgång till abortförbud och kvinnoförtryck. Musikaliskt måste det vara ett av de viktigaste verken som kommit fram under senare år. Man önskar verkligen att fler operahus kommer att ta efter Teatro Real, som än en gång visar sig som en föregångare.

Sven Åke Heed

Prenumerera för att läsa mer!

Detta är bara ett utdrag ur en recension i tidskriften. För att läsa hela, prenumerera på tidskriften genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt digitala arkiv och leta rätt på numret för att läsa recensionen i sin helhet.

Share This