Tidskriften OPERAs läsare röstade fram barytonen Fredrik Zetterström som vinnare av Operapriset 2012. Zetterström får priset för sin tolkning av Wozzeck på NorrlandsOperan i Umeå. Där rönte han stor uppmärksamhet för en gestaltning som vilade i en stor sorg, där endast en hastig sidoblick eller en knappt märkbar spänning visade oss en plågad själ, en människa som tappat sin förankring i livet och jaget.

Efter att ha varit nominerad för andra gången fick Fredrik Zetterström vårt operapris, vilket glädjer honom.

– Orden räcker inte till …

Kalendern är fulltecknad och han trivs med att få jobba mycket, något som givetvis är utvecklande. Segerintervjun görs hemma hos pristagaren en kväll efter det att han hela dagen repeterat Maskeradbalen på Stockholmsoperan. Det är bara en månad kvar till premiär.

Konstformen opera för Fredrik Zetterström är lika naturlig som blodomloppet. Han började sjunga redan som gossopran på Stockholmsoperan vid tio års ålder i början av 1980-talet. Rekordung debut, endast 17 år, som Gastone i La Traviata på SödertäljeOperan, där för övrigt Katarina Dalayman gjorde Annina. Däremellan har han gått i Adolf Fredriks musikklasser, medan det bara blev ett och ett halvt års utbildning på Operahögskolan i Stockholm – han var så färdig att det ledde till engagemang på Folkoperan.

– Det var en mycket fin plantskola under tio år. Där medverkade jag i 700 föreställningar. I deras uppsättning av Don Giovanni sjöng jag Leporello fyra kvällar på raken i en månads tid. Inte tog jag någon skada av det. Där var regissören Claes Fellbom en viktig person eftersom jag är uppvuxen med honom under eran på 90-talet. Han gav mig verktygen till att jobba med olika roller. En stor förebild var vännen Ingvar Wixell som ofta stöttade med råd och dåd.

– När jag i början av 2000-talet var engagerad på Malmö Opera satt Wixell – som efter utlandsåren bosatt sig i Limhamn – med på scenrepetitionerna och kom med värdefulla kommentarer. Sedan var vi med i samma produktion av Ariadne på Naxos i Malmö, där jag fick övertala honom att inte hoppa av rollen som musikläraren. Han tyckte att partiet var trixigt att memorera in rytmiskt.

En annan person som betytt mycket är pedagogen Birgit Stenberg, som gick bort vid 97 års ålder tidigare i år.

– För henne gick jag och tog sånglektioner i 18 år ända tills hon nästan var 95 år. Hon hade en sund vokal behandling och den byggde i sin tur på hennes sånglärare Dagmar Gustafsons pedagogik. Av Stenberg har jag lärt mig det lilla jag kan. Sedan har jag också gått för Gunnar Lundberg. Nu är det bara Dorothy Irving som är verksam bland äldre pedagogerna, när Solwig Grippe, Erik Saedén, Lilian Gentele och Birgit Stenberg är borta.

Jag både förvånas och imponeras av din breda repertoar. Allt från tidig musik till nutida. Hur kommer det sig?

– Jag är ung i mitt fack och har en bärig röst som är hyfsat bra. Jag vågar prova på olika roller. Dock ska jag säga att efter att ha gjort Wotan i både Rhenguldet och Siegfried i Karlstad-ringen, får dessa partier ligga i malpåse i många år. Mozart är det absolut svåraste man kan sjunga och jag har aldrig riktigt känt mig bekväm med honom, trots att jag sjungit alla hans stora barytonpartier och dessutom olika roller i Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte.

Närmast väntar Anckarström – så heter rollen – i Stockholmsoperans nyuppsättning av Maskeradbalen. Där känner Fredrik Zetterström sig tyngd av traditionen för det finns så många förebilder i detta barytonparti, inte minst på skiva. Och Verdi är inte alltid lätt att prestera då hans höga tessitura pressar på hela tiden. Det blir första gången som urversionen av Maskeradbalen sjungs på italienska i Sverige. I augusti och september väntar ännu en ny roll – Wolfram i Tannhäuser i Peru. Då invigs ett nytt operahus i huvudstaden Lima. Han har lärt sig att göra olika bokslut i tioårsperioder. Nu ska han sluta sjunga Marcel i La Bohème. Den rollen har han gjort i åtta uppsättningar och det får räcka.

– Peruengagemanget började med att min agent Maximilian Schattauer var på en premiär i ett tyskt operahus och kom i samtal med operachefen som sökte med ljus och lykta efter en Wolfram, alla andra roller i Lima var redan besatta. Två dagar senare ringde de från Tyskland och erbjöd mig kontraktet.

Läs fortsättning på artikeln i Tidskriften OPERAS nr 5 2012. Prenumera här.

Artikelförfattare: Sören Tranberg