OPERA presenterar och kommenterar Statens Fastighetsverks förstudie om hur de två miljarder som förra regeringen anslog för ombyggnad och renovering av Kungliga Operan ska användas.

Egentligen finns det alltså fortfarande tid att verka för ett nytt hus.
Låta 1,1 miljarder gå till husets renovering och samtidigt försöka
skapa opinion för ett nytt operahus. Naturligtvis kräver detta en
politisk vilja omsatt i ekonomiskt tålamod. Jag har tidigare dristat
mig till att föreslå att man kan hålla det gamla huset vid gott liv
genom att låta Drottningholmsteatern spela där på vinterhalvåret.
Det kräver, vid sidan av en kompetent ledning, ökade anslag under
ett antal år för att bygga ut och förbereda en sådan utökad
verksamhet. Barockoperan förvaltas dåligt i detta land. Göteborgsoperan
är i det fallet, relativt sett, bättre än Kungliga Operan.
På Vadstena-Akademien och Stockholm Early Music Festival
finns det både kompetens och nätverk.
För denna dröm kan endast förverkligas om Sverige ser till att
komma ikapp Europa när det gäller att vidga repertoaren bakåt
i tiden. Jag har skrivit det förr, jag skriver återigen att sedan ett
kvartssekel tillbaka är barockoperan en framgångssaga runt om
i Europa.
Man skulle också kunna släppa in annan musikdramatik vid Gustav
Adolfs torg. Det finns ingen anledning att Stockholms Stadsteater
ska ge musikaler, låt dessa samsas med barocken. Om en musikalpublik
kliver över trösklarna till den gamla Operan, blir ju det
huset då mer öppet än det skulle bli av en inglasad entré. För dem
som drömmer om ett nytt operahus återstår två vägar, att skapa en
opinion för saken, och att hoppas på att förstudiens etapper stöter
på patrull, att Affischören aldrig ens får sin sänkhåv. Om allt blir
som förstudien hoppas, får vi vänta ett decennium på att se vad
operakonsten har tjänat på projektet.

Claes Wahlin

Läs hela artikeln i nr 3/2015