Verdi älskade Shakespeare. I ett brev från 1865 skriver han till sin förläggare att det är en av hans favoritförfattare, som han har läst och läst om ända sedan han var ung. Men Verdi kunde inte engelska. Han hade, när hans opera Macbeth hade premiär 1847, ännu inte sett dramat på en teaterscen. Ändå är Verdi den förste av alla de som dittills hade gjort opera efter Shakespeare (bl.a. Davenant, Purcell, Salieri, Rossini, Mercadante) som försöker – och lyckas – vara trogen Shakespeares egna ord. Hur kom sig nu detta?

Kärleken till Shakespeare är lätt att förstå, kompositörers lust att använda dramatikern är omfattande, bara antalet ännu inte helt bortglömda operor efter Shakespeare är över sextio. När det gäller musik efter Shakespeare i allmänhet, så har någon räknat ut att det finns över 20 000 kompositioner. Men endast Verdi har skrivit tre operor efter barden från Stratford som ännu står på repertoaren, Macbeth, Otello och Falstaff. Länge planerade han också att göra en opera av Kung Lear.

Verdi tog sig an Shakespeare i rätt ögonblick. Ända sedan mitten av 1600-talet hade Shakespeares dramer utsatts för en rad redigeringar.
Man använde honom mest som ett slags material att imitera och förändra. Man tog bort, skrev till eller rent av skrev om scener
för att passa den nya smaken. I Stormen kunde Ariel få en flickvän och Lears dotter Cordelia fick inte dö i slutet, inte heller Romeo och
Julia, där det hände att tragedin fick en sjätte akt med stort bröllop mellan de unga tu.

Framför allt användes musik. Decennierna före (och för all del även efter) Verdis Macbeth 1847 brukade man alltid lägga in sånger,
körer och divertissement. Men under 1830- och 40-talen börjar man på teaterscenen återgå till en mer autentisk Shakespeare, så gott
det nu gick, eftersom vi än i dag saknar definitiva texter av Shakespeare.

William Macready är en av de teatermän i London som vänder sig mot tidens konventioner: stora, teatraliska gester, historiska
kostymer och mycket musik. Det var lite grand som ett rörligt historiemåleri som presenterades på talteaterscenen. Macready, chef för Covent Garden 1837–39 och Drury Lane 1841–43, rensade bort alla tillägg, och han ville att teatern skulle vara ”intelligent underhållning för respekterade medborgare”. Det handlade om att den allt mer borgerliga publiken inte skulle behöva frotteras med alla prostituerade i publiken. Det är också Macreadys uppsättning  av Macbeth som Verdi senare kommer att se, någon gång i juni 1847 på The Royal Princess’s Theatre i London.

Läs hela artikeln i OPERA 4/14