Nina Stemme har sjungit flera av Richard Strauss stora sopranroller, Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren, titelrollerna i Arabella, Ariadne på Naxos och Salome.

Jag undrar hur hon närmade sig dessa roller.
– Det är inte helt okomplicerat och det är med blandade känslor som jag närmat mig rollerna. Strauss är manipulativ och skicklig i sin orkestrering. Själv kallade sig han för en första klassens andrarangstonsättare – den andre Richard. Det finns bara en Richard menade Strauss – Richard Wagner, säger Nina Stemme.

– När jag närmade mig Rosenkavaljeren tyckte jag att den bara var ytlig och smörig. Men när jag började jobba med Fältmarskalkinnan hittade jag många bottnar och skikt, utöver silvrigheten och de höga klanger som finns i musiken. Samma var det med Salome, även om hon är en mer exhibitionistisk diva; där hittade jag också många facetter i musiken. Salome var jobbigare att lära sig, där snuddar musiken vid atonalitetens gräns. Det är besvärligt att komma åt Strauss klangvärld bara med en pianist eller instuderare, så det var en befrielse vid första mötet med orkestern. Straussoperorna är så organiskt komponerade efter det tyska språket. Vid en första anblick ser noterna svåra ut, men syntaxen i notbilden är helt naturlig och helheten är ett enda naturligt flöde. Det tar bara lite tid att lära sig rollerna. Salome är mycket utmanande rent vokalt, för den pendlar ideligen mellan höga och låga toner. Tack vare växande erfarenhet vågade jag ta mig an Salome. Är man oerfaren är det lätt att sjunga sönder sig eftersom framför allt blecksektionen bitvis är så stark. Det gäller att se till att orkesterspelet inte blir för starkt.

Läs mer i OPERA 2/2014