Åsa Mälhammar har recenserat Donizettis Kärleksdrycken på GöteborgsOperan. Läs hela recensionen här på hemsidan.

Under årets mörkaste period drog varma sommarvindar över GöteborgsOperan. Det var danske Olav Myrtvedt som hade skapat en lyckad friluftsscenografi till Stina Anckers uppsättning av Kärleksdrycken. I en lantlig miljö, placerad kring mitten av förra seklet, möttes vi av skördearbetare på ett fält, vilande på staplar av höbalar. Flinkt förvandlades staplarna sedan till en tältdukshimmel över byns marknadsplats, alltsammans i sepia. Den beige-gula färgskalan präglade även Kajsa Larssons ruralt patinerade kostymer. De visuella kontrasterna stod Belcores smaragdgröna soldatkompani för, liksom Adina i luftigt vitt och häxdoktorn Dulcamara i bordeauxfärgad, fotsid rock.

Barytonen Åke Zetterström framträdde som en välklingande enmansteater i sistnämnda roll, men förmådde också lösgöra skådespelarkvaliteter hos sina kolleger. I samspel med honom framstod de alla som drivna komiska begåvningar, och helhetsintrycket blev trivsam operakomedi. Regissören visade ett lätt handlag, bland annat genom idén att framföra recitativen till ackompanjemang av en rörlig, kostymerad accordeonist, Ulrika Dahlberg-Danielsson, på scenen. Även en dans- och akrobattrupp medverkade med mer än symboliska inslag av uppvisning.

Valet att sjunga på svenska står helt i samklang med Anckers ambitioner. Nemorinos glansnummer ”Una furtiva lagrima” blev i Magnus Lindmans nyöversättning ”Hon fick en tår i ögonvrån”. Det fungerade bra i sitt sammanhang även om originalets långa ljusa vokaler hade fått stryka på foten. Översättningen uppvisade en yvig flora av komiska stilgrepp, inklusive samtida uttryck i svang. Rimmen var på plats, mycket var fyndigt och flöt bra men alltsomoftast stod översättningen ut i relief på ett sätt som inte harmonierar med idén om den välsmorda komedin. Särskilt de mest talspråkliga tillmälena framstår då förstorat som sjungna repliker snarare än sångtext, som att de musikaliska ramarna förhindrar sångarna att spela på texten och ge orden deras rätta snärt. Så när exempelvis Belcore i en ensemble upprepat interfolierar ”Jävla apa” om sin rival Nemorino, låter det enbart plumpt och nedrigt.

Vokalt var det genomgående goda insatser. Stabile tenoren Daniel Johansson glänste till när han i Nemorinos paradnummer vågade lägga italiensk guldkant på sin sångstil. Han gjorde rollen trovärdigt bondsk och pojkaktig, så lång han är, men den hade mått bra av lite mer svärta som kontur till ynglingens bara alltför blottade hjärta. Liknande gäller för gestaltningen av Adina, nyblivna hovsångerskan Elin Rombo. För hennes sopran ligger bel canton närmare tillhands, och hon sjöng partiet med silvrig lätthet. Marco Stella gästade tillfälligt som Belcore med klar rolluppfattning och stilig skärpa i sin baryton, om än lite slapp diktion. Omnämnas måste också sopranen Eva-Lotta Ohlssons mjukt välljudande Giannetta.

Från GöteborgsOperans orkesterdike tedde sig klangen något dämpad, men Tobias Ringborg ledde orkestern i inspirerat samförstånd med både kör och solister.