Jag har sett femton iscensättningar av regissören Christof Loy och hade man blindtestat mig inför hans uppsättning av Eugen Onegin i Oslo (en samproduktion med Gran Teatre del Liceu i Barcelona) så skulle jag inte ha gissat på någon annan regissör. Det har mycket med rumskänslan att göra, även om han samarbetar med olika scenografer. Inledningsvis befinner vi oss i ett kök där det saftas och syltas, inget ovanligt för denna opera. Godsägaren Larinas tjänstefolk putsar och fejar lite lojt likt filmaren Roy Anderssons sömngångaraktiga figurer, men inte luggslitna och gråmelerade. Och ljussättningen inte så dov. Det är tveksamt om Loy ens har sett Roy Anderssons filmer.
Recensent: Sören Tranberg
Detta är bara ett utdrag ur en recension i tidskriften. För att läsa hela, prenumerera på tidskriften genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt 