Med sedvanlig engelsk espri gav en gång kompositören William Walton rådet till unga kompositörer att helst dö innan de fyllde 37. Annars kommer de nämligen att anklagas för att inte ha levt upp till de löften de ansågs ha som unga. Jean-Philippe Rameau, som gick bort för 250 år sedan i år, hade om han följt Waltons rekommendation inte blivit det minsta ihågkommen. Vid 37 års ålder hade han bara lyckats färdigställa några cembalostycken, kantater och motetter. Av de teoretiska skrifter som skulle få ett stort inflytande på hur vi därefter tänker kring harmoni, fanns inte ett ord publicerat. Hans första opera, Hippolyte et Aricie, hade premiär när han var fyllda 50. Närmare nio tiondelar av ett tämligen omfattande oeuvre kom han att skapa de tre sista decennierna av sitt liv.

Rameau föddes i Dijon 1683 som det åttonde av tolv barn. Fadern var organist och lär enligt sägen ha lärt sina barn musik innan de kunde läsa. Flera av Jean-Philippes syskon blev också cembalospelare eller organister och Jean-Philippe hade i sin ungdom flera poster som organist i olika kyrkor. I släkten fanns också Jean-François Rameau, den brorson som figurerar i Denis Diderots berömda roman Rameaus brorson. Jean-Philippe tillbringade sina första fyra decennier på landsbygden, med undantag för en kortare séjour i Paris kring 1705–06. Det är också då – och där – hans Premier livre de pièces de clavecin publiceras.

Förmodligen hade han olika tjänster som organist redan vid 16 års ålder, rimligen bistod han också sin far i olika kapaciteter. Operaintresset kan ha väckts av de kringresande operasällskap som besökte Dijon, där det också fanns musiker som, ovanligt nog vid den här tiden, hade besökt Italien, vilket kan ha föranlett Rameaus egen resa dit. Nu kom han inte längre än till Milano, men det bör ha räckt för att han skulle få inblickar i den italienska musikestetiken.

Kring 1722 är den 39-årige Rameau åter i Paris, dit hans verksamhet hädanefter kommer att förläggas. Det året publiceras så Traité de l’harmonie, ett monumentalverk om 450 sidor som kom att få stor betydelse – och har så än i dag – för harmonilärans grunder. Hans första komposition i Paris (dessvärre förlorad) var tillfällighetsmusik till en farsartad historia med namnet L’Endriague, skriven av Alexis Piron, som liksom Rameau var från Dijon. Han kom att skriva mer tillfällighetsmusik till Pirons pjäser de närmaste åren.

Lite senare, 1725, bevistar Rameau ett i kolonialismens tidevarv vanligt nöje, ett uppträdande på Théâtre Italien i Paris av två amerikanska indianer från Louisiana. Föreställningen gjorde intryck, då han omsätter deras dans till ett cembalostycke som sedan blev ett av de mest berömda avsnitten i operan Les Indes galantes – ”Les sauvages”.

Men det är ännu några år kvar innan han debuterar som operakompositör. Brev visar att han gärna vill skriva för Parisoperan. Det rapporterades redan under hans samtid att vad som var den slutliga inspirationen var Michel Pignolet de Montéclairs bibliska opera Jephté, som hade premiär 1732. Montéclair experimenterade med orkestrering, han använde till exempel instrument bakom scenen för att förstärka den sceniska dramatiken.

Läs hela artikelen i OPERA 4/2014