Bayreuth hägrar! Sjunde besöket på 31 år

Mycket har hänt inom barockoperan de senaste decennierna, men det har vi inte sett några spår av ute på Drottningholm. Jo, det skedde när dirigenten Christophe Rousset – han kommer att intervjuas i vårt höstnummer – ledde Händels Tamerlano och Rameaus Zoroastre, men det är åtta år sedan. Just på detta område skulle Drottningholms-teatern kunna ligga i framkant. Inte heller den nu avgående konstnärlige ledaren Mark Tatlow har rosat marknaden. Han har haft ett beskuret mandat ända sedan han tillträdde, för jag har då aldrig sett ett sådant ”självmordsuppdrag” i platsannonsen för den tjänst som han fick. Arbetsbeskrivningen gick mest ut på att hålla nere alla kostnader. Det finns många svenska sångare som specialiserat sig på just barockmusik – så se till att få fram pengar och engagera dem. Publiken måste återvända!

Enligt vad som sägs ska ett konstnärligt råd utgöra grunden för den kommande verksamheten på Drottningholmsteatern, allt under vd:n Sofi Lerströms ledning. Men är det här verkligen någon framkomlig lösning? Borde man inte hellre hitta någon entusiastisk och karismatisk konstnärlig ledare med barockframföranden som specialområde?

Med tillönskan om en riktigt skön och inspirerande operasommar!

Jag har regelbundet följt verksamheten på Drottningholms Slottsteater under närmare 35 år och med det perspektivet har jag oroats en hel del de senaste åren. Storhetstiden – under de år som jag själv kan överblicka – ägde rum när Arnold Östman var konstnärlig ledare. Han samarbetade ofta med regissören Göran Järvefelt. En hel Mozart-cykel televiserades runt om i världen och utkom sedan på dvd. Då sjöng förutom den svenska sångareliten även internationella gäster där, främst från tyska scener. Barockteatern på Lovön är världs-berömd och långväga utländska besökare förväntar sig produktioner på toppnivå. Ekonomiskt kärvt har det varit ända sedan millennieskiftet. Numera ges varje sommar två operaproduktioner, vilket innebär ungefär 16 föreställningar. Riksantikvarieämbetet tillåter hela 40 föreställningar. Sedan 2005 har Operahögskolan i Stockholm årligen spelat en elevuppsättning på Drottningholm, ofta med skiftande kvalité eftersom det rör sig om just elevproduktioner.

När jag ser andra föreställningen av årets operahögskoleproduktion av Domenico Cimarosas Hemligt äktenskap (Il matrimonio segreto) är det mycket tunnsått i bänkraderna. Vi är knappt 300 personer i publiken och bakre parkett är avstängd med hjälp av en ridå. När verket spelades 1980 fick man bara köpa två biljetter per köpare, många fick vända hem tomhänta och trösta sig med en tv-utsändning i stället.

Nu måste det till en rejäl konstnärlig uppryckning ute på Drottningholm! Nya vd:n Sofi Lerström, som är inne på sin andra säsong, har gjort många kringarrangemang genom publikträffar i Déjeuner-salongen osv. Det har känts logiskt att följa med mer i tiden än vad som fallet varit tidigare. Men det primära måste väl ändå vara föreställningsverksamheten? Deda Cristina Colonnas iscensättning av Hemligt äktenskap (se s. 21) luktar lågbudgetversion lång väg och inte heller används det unika teaterrummet. Vi bjuds i stället på en gråmelerad infattning aftonen igenom. Uniciteten går förlorad när man ger en sådan här allmän tolkning som kan spelas i vilket operahus som helst.

Mycket har hänt inom barockoperan de senaste decennierna, men det har vi inte sett några spår av ute på Drottningholm. Jo, det skedde när dirigenten Christophe Rousset – han kommer att intervjuas i vårt höstnummer – ledde Händels Tamerlano och Rameaus Zoroastre, men det är åtta år sedan. Just på detta område skulle Drottningholmsteatern kunna ligga i framkant. Inte heller den nu avgående konstnärlige ledaren Mark Tatlow har rosat marknaden. Han har haft ett beskuret mandat ända sedan han tillträdde, för jag har då aldrig sett ett sådant ”självmordsuppdrag” i platsannonsen för den tjänst som han fick. Arbetsbeskrivningen gick mest ut på att hålla nere alla kostnader. Det finns många svenska sångare som specialiserat sig på just barockmusik – så se till att få fram pengar och engagera dem. Publiken måste återvända!

Enligt vad som sägs ska ett konstnärligt råd utgöra grunden för den kommande verksamheten på Drottningholmsteatern, allt under vd:n Sofi Lerströms ledning. Men är det här verkligen någon framkomlig lösning? Borde man inte hellre hitta någon entusiastisk och karismatisk konstnärlig ledare med barockframföranden som specialområde?

Med tillönskan om en riktigt skön och inspirerande operasommar!

Sören Tranberg
Chefredaktör och ansvarig utgivare

INNEHÅLLSFÖRTECKNING för Nummer 3 2013.