Vi väntar fortfarande på vem som ska bli ny konstnärlig ledare för Drottningholms Slottsteater. Varför dröjer det?

I vårnumret av OPERA får tvåhundraårsjubilaren Richard Wagner rejält med utrymme. Chefsdramaturgen Stefan Johansson tar med oss på en resa genom det svenska Wagnerlandskapet från Rienzi 1865 ända fram till våra dagar. Stockholmspubliken tog tid på sig att acceptera Wagners musikdramer och hans framtidsmusik. På 1860-talet var det främst Mozart, Weber och fransk opera som var Wagners främsta konkurrenter om operapubliken i Stockholm. Numera har Kungliga Operan utmanats både nationellt och av de nybyggda nordiska operahusen och är inte alls lika självklar längre som överlägsen Wagnerscen i Skandinavien.

Mikael Strömberg beskriver röstfacket Wagnersopran och vad som lade grunden för den högdramatiska sopranen. På Wagners tid fanns inget sådant begrepp. Strömberg försöker reda ut begreppen och förändringarna inom vad som blivit operalitteraturens amasonroller. Vi tar också upp nyutkommen internationell Wagnerlitteratur. Axel Englund har läst Barry Millingtons Richard Wagner The Sorcerer of Bayreuth. Millington är redaktör för The Wagner Journal och kanske världens mest inbitne kännare på området. I denna nya bok skildrar han Wagner på alla upptänkliga vis i trettio korta kapitel. Boken rekommenderas särskilt till den som vill ha en bred introduktion till vårens mest omtalade jubilar.

Lennart Bromander har läst Eberhard Straubs bok om Wagner och Verdi. Den belyser hur de båda giganterna såg på sig själva. Hur nationellt representativa var de egentligen? Henry Larsson har djuplodat i Eva Riegers biografi över ett av Bayreuthmästarens barnbarn, Friedelind Wagner. Hon var en kontroversiell person som lämnade Nazityskland och levde i exil, både i England och USA. Rieger låter oss möta en fascinerande person fylld av idéer, men som inte förstod sig på ekonomiska realiteter. Friedelind Wagner gav sina bästa år åt en bisarr och turbulent tid och gjorde ovärderliga propagandainsatser i antifascismens tjänst.

Birgit Nilsson – vår mest berömda valkyria – skulle ha fyllt 95 år den 17 maj. Detta firas på födelsedagen med en avtäckning av skulpturen ”Birgit” på Dahlmanska tomten vid Mariakyrkan i Båstad. Det världskända konstnärsparet Ulla och Gustav Kraitz, bosatta vid Hallandsåsen, har gjort skulpturen som har statyetten till ”The Birgit Nilsson Prize” som förlaga.

Numrets fokus är nyskriven svensk opera. Ingvar von Malmborg har kontaktat några operachefer och chefsdramaturger och försökt ta reda på principerna för nybeställningar och vad som styr valet av kompositörer och librettister. En av de flitigaste beställarna av nyskrivna verk genom åren är Vadstena-Akademien. Där får närmast Marie Samuelssons och Kerstin Ekmans opera Jorun orm i öga sin urpremiär den 19 juli. Operan är en originalberättelse inspirerad av kvinnorna i den poetiska Eddan. Det är för övrigt Kerstin Ekmans debut som librettist.

En rättelse i förra numret. Operachefen vid Deutsche Oper am Rhein heter Christoph Meyer och ingenting annat. Jag tackar den uppmärksamme Michael Weinius för det påpekandet.

God läsning!

Sören Tranberg
Chefredaktör och ansvarig utgivare

 

Intervju med Gitta-Maria Sjöberg

En solig söndag strax före påsk intervjuar jag Gitta-Maria Sjöberg i hennes villa på Amager, fyra kilometer från Köpenhamns centrum. I vintras firade hon sitt 25-årsjubileum som artist med att ge en egen konsert på Köpenhamnsoperans stora scen.

Gitta-Maria Sjöberg är född i Sjuntorp, strax utanför Trollhättan. Hennes första kontakt med opera hade hon som sjuttonåring när Riksteatern gästspelade med Figaros bröllop i Vänersborg. Då insåg hon att detta skulle bli hennes liv.

Hennes far var truckförare på SAAB i Trollhättan, men han hade ett stort musikintresse och spelade både mun- och dragspel. Modern var född i liten by i Ukraina och hade en far som var verksam som rabbin. Modern ville utbilda sig till skådespelerska men det gick inte hennes familj med på. Hon hade en stark musikalisk ådra och musicerade flitigt med sin dotter, Gitta-Maria, under hennes uppväxt. Mamman var mycket språkbegåvad och behärskade åtta språk. Hon hade som enda familjemedlem överlevt förintelsen och Auschwitz. Via Folke Bernadottes räddningsaktioner kom hon till Sverige efter andra världskriget.

– I Sjuntorp arbetade i princip alla på textil- och garnfabriken – samhällets själ. Jag spelade amatörteater i Folkets Park och sjöng i ett rockband, men slutade då jag blev hes i rösten efter allt skrikande. En granne till oss, Yngve Broman, tyckte att jag hade en sådan fin röst att jag borde utveckla den. Yngve och hans hustru blev mina reservföräldrar och jag bodde där när min mamma var på behandlingshem. Min första sånglärare var Anna-Lena Englesson i Trollhättan.

Artikelförfattare: Sören Tranberg. Läs fortsättning på artikeln i Tidskriften OPERAS nr 2 2013. Prenumera här.

Wagner 200 år – Wagner på svenskt vis

“Tradition ist Schlamperei”, lär Gustav Mahler ha utropat som chef för hovoperan i Wien. I ett operahus skapas tradition av tusentals små och stora beslut som tas varje dag av alla som arbetar med noter och text, från ledningskorridor till sångrum. Men också av individuella reaktioner på föreställningar och prestationer hos varje enskild i publiken, vidarekultiverade i vars och ens minne. Det här gör varje försök att fixera en tradition till en tvetydig, för att inte säga halkig affär. Själv kan jag förstås inte låta bli att försöka dra slutsatser – om än så spekulativa – av nu mer än ett halvsekels operabesök, fyrtiofem års relativt seriöst skivsamlande och metodiskt lyssnande, femton år som operadramaturg, en del forskning och kanske litet sunt förnuft. En parallell verksamhet som regissör och i viss mån skådespelare hjälper också. Erfarenhet av teaterns praxis gör en ju mindre benägen att lita på allt som andra teatermänskor säger …

Wagnersopranen
Listan på det Richard Wagner gett operakonsten kan göras lång, med allt från nyskapande verk till omfattande teoretiska skrifter. min text följer ett begrepp som egentligen inte fanns under wagners samtid men som blivit synonymt med hans operaverk – Wagnersopranen. Det vi i dag kallar högdramatisk-, dramatisk- eller wagnersopran avser, något förenklat, en sopran med en extra kraftfull röst och en dramatisk kapacitet. Ofta beskrivs opera som en traditionsbunden konstform, styrd av konservativa värderingar. Lika ofta bör man betona den förändringsprocess som operakonsten alltid varit del av och fortfarande genomgår.

I Oper und Drama (1851) vidareutvecklar Wagner de idéer han börjat skissa på i Das Kunstwerk der Zukunft – i syfte att skapa framtidens drama. Wagner menar att det är de tre konstarterna rörelse, musik och text som tillsammans utgör dramat. Alltsedan antiken har dessa tre kommit att glida isär och fungera som enskilda enheter. Avgörande för Wagner är en tätare interaktion där varje del går från att vara separata konstarter till att tillsammans bli konst. Det går att följa en utveckling i Wagners skrivande från mitten av 1800- talet vad gäller rösten. I Kunstwerk der Zukunft läggs stor vikt vid talet och rösten, där sångaren genom tonfall, röstfärg tillsammans med mimik och gester ska ge uttryck för olika sinnesstämningar. Betoningen av talet överges sedan till förmån för sången i Oper und Drama.

Artikelskribenter: Stefan Johansson, Mikael Strömberg. Läs fortsättning på artikeln i Tidskriften OPERAS nr 2 2013. Prenumera här.

Processen kring nyskrivna svenska operaverk

Varje nordiskt operahus med självaktning brukar beställa nyskrivna operaverk. Det ingår i arbetsordningen och ibland också i institutionens uppdrag. Operaentusiasterna tar för givet att regelbundet kunna avnjuta en urpremiär. Verksamheten är betydligt större än man kan föreställa sig. De fyra operainstitutionerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå beställer och producerar regelbundet nyskrivna verk. Det gör även Vadstena-Akademien, Wermland Opera i Karlstad och Folkoperan i Stockholm.

– Vi har i uppdrag att beställa ny opera, det står i vårt regleringsbrev, säger Birgitta Svendén, operachef och vd för Stockholmsoperan. Ägardirektiven i Göteborg, Malmö och Umeå innehåller inte något om nyskriven svensk opera. I stället handlar det om att respektive operachef bestämt en inriktning.

– På NorrlandsOperan har vi som mål att förnya operakonsten, påpekar den konstnärlige ledaren Kjell Englund. Därför ska vår scen vara spelplats för nya verk.

Bengt Hall, chef för Malmö Opera, formulerar sig likartat. För Vadstena-Akademien är detta ”absolut en del av verksamheten”. De har sedan starten i mitten av 1960-talet beställt ett trettiotal verk. Folkoperan anser att det är en del av teaterns profil att sätta upp nyskrivna verk och att det snart ”borde vara dags igen”. Men för samtliga handlar det om ekonomi. Äldre verk där rättigheterna gått ut är väsentligt billigare att sätta upp.

Alla operainstitutioner får in många idéer till nya verk. De kommer från kompositörer som hittat någon att samarbeta med – troligen en dramatiker, poet eller skönlitterär författare – eller behöver hjälp att finna en partner. Men även när det redan finns ett genomtänkt musikdramatiskt uttryck, vilket ofta är föremål för en lång diskussion, återstår två till fem år innan det nya verket får sin premiär. Enbart framställningen av notmaterial kan ta ett år sedan verket fullbordats. – Här har dramaturgen en nyckelroll, menar Stefan Johansson, chefsdramaturg på Malmö Opera och utlånad från Stockholmsoperan. Alla är frilansare i dag – utom dramaturgen. Han eller hon följer verket från start till mål, läser och lyssnar kritiskt, ställer utmanande frågor. – Kompositörer presenterar ofta för oss musik som understödjer stämningar i dramat, ungefär som filmmusik, menar Göran Gademan, chefsdramaturg på GöteborgsOperan. Men ett operaverk innehåller så mycket mer än det. Musiken måste våga bryta sin egen väg och ibland gå emot texten. Det är min uppgift att påpeka sådana saker.

Artikelförfattare: Ingvar von Malmborg. Läs fortsättning på artikeln i Tidskriften OPERAS nr 2 2013. Prenumera här.