När Elektra i glädje ropar ut sin brors namn står jag och trettio andra kvinnor och gömmer oss bakom ett hus. Vi är klädda i våtdräkter och ovanpå dem kroppsstrumpor, med påmålade bröstvårtor, behåring och manliga könsorgan.

Nu väntar vi på vår tredje entré på den 200 meter långa och 40 meter breda utomhusscenen. En tvåtusenhövdad publik har sökt sig hit, till en före detta kaserngård i Umeå, till den spektakulära Elektra-föreställningen, som utöver mäktig musik och makalösa sånginsatser innehåller stora kaskader av rödfärgat vatten, pyroteknik, en gam i människostorlek och solister i
jättedockor högt uppe i luften.

Elektra är kvinnan som drivs av ett oförsonligt hämndbegär gentemot sin mor Klytaimnestra och hennes älskare Aigistos. Operan handlar till stora delar om hennes planer på att döda dem – och slutar med att det blir verklighet. Men i den här scenen är det en kärlekssång
mellan bror och syster som klingar från scenen.

Elektras bror Orestes är inte död som hon trodde. Och, trots att vi hört de där tonerna av Richard Strauss om och om igen de senaste veckorna får jag gåshud under våtdräkten.

Det hela började en dag i februari i år. Jag satt och slösurfade då jag helt plötsligt såg att Norrlandsoperan sökte statister till sin stora utomhusuppsättning av Elektra, regisserad av det katalanska scenkollektivet La Fura dels Baus. Några dagar senare hade jag vidtalat familjen hemma i Sundsvall (”Är det okej om jag flyttar till Umeå i fem veckor i sommar?”) och skickat in en ansökan.

Och så, mitt i den ofattbara julihettan, då andra semesterfirare ligger på stränder eller under parasoll, stiger jag in i en mörk lokal på Norrlandsoperan. Koreografen Mireia Romero kör hårt med oss från första stund, med diverse fysiska experiment. Vi rullar, krälar, kryper, ligger i stora högar, formerar oss, tätt tätt ihop och nerböjda, till ett slags levande Klytaimnestramantel.

Dagen därpå har jag både träningsvärk och stora blåmärken, men träningen är lika tuff. Vi provar oss fram i olika scener, till en början utan att riktigt förstå hur det hela ska hänga samman. Efter några dagar får vi börja öva med solisterna. Nu vidtar långa stunder av väntan. Några av oss statister sitter och läser – själv stickar jag, samtidigt som jag njuter av musiken. Då och då blir vi uppkallade på scenen, för att ge Klytaimnestra hennes levande mantel, krypa runt Aigistos eller låtsas bära lik.

Veckan därpå flyttar repetitionerna ut på den stora grusplanen där allt ska ske. Nu får vi äntligen höra orkestern, börjar fatta hur alltihop ska gestaltas – och vilken spännande produktion vi är med i. Under de följande knappa två veckorna lär vi oss att röra oss hängande i säkerhetsselar i den stålstruktur som Klytaimnestra sitter högst upp i. Vi instrueras att skrikande rusa fram genom skogen och få gung på brinnande metallfat, vänjer oss att kräla kring Aigistos i iskallt vatten, smeta in oss med färg, göra ”vågen” med brinnande facklor.

En sen augustikväll är det äntligen premiär. Och när jag står där och bugar i nattmörkret, förstår jag att de som tjoar och klappar nog har fått en riktig upplevelse. Som jag har fått vara med om att skapa!

Ingela Hofsten
frilansjournalist