I många år stod scenkonstens pensioner i centrum för den kulturpolitiska debatten. Problemen var många. Ibland höll Kungliga Operan och Göteborgsoperan på att gå i konkurs p.g.a. oväntade pensionsfakturor i mångmiljonklassen. Ofta hände det att en frilansande sångare vars månadslön kanske var cirka 25 000 kronor kunde drabbas av en pensionsfaktura på drygt 50 000 kronor för en månads arbete! Till råga på allt fick sångaren säkert aldrig ut någon pension eftersom pensioner endast utgår till fast anställda o.s.v. Artiklar skrevs, debatter hölls, utredningar gjordes men ingenting hände. Så utgick plötsligt signaler från regeringskansliet – något är på gång – vi bereder en reform. Debatten tystnade och övergick i spänd väntan. En väntan som blivit så lång att de flesta
utomstående nog trott att frågan lösts.

Avsiktsförklaring i stället för beslut
Till slut kom så besked i form av ett pressmeddelande i början av april. Det märkliga är att detta pressmeddelande inte är en sammanfattning av ett underliggande beslut som brukligt är utan mer en avsiktsförklaring om beslut regeringen senare avser fatta. Man kan spekulera länge om varför det blivit så, men en rimlig gissning är att de tre inblandade departementen, finans-, kultur- och social-, helt enkelt varit så oeniga att man inte kunnat enas om ett genomarbetat beslut utan endast om några övergripande principer.

Så fick det bli – frågan måste till varje pris bort från valrörelsen.

Två frågor står nu i fokus. I första hand gäller det vilka ramar regeringen beslutat ska gälla för pensionsavtal fr.o.m. 2020 (för dem som har fem år till pension gäller dagens regler). Klart är att möjligheterna till så tidiga pensionsavgångar som i dag kommer att försvinna – arbetslinjen kommer att gälla genom att dansare och sångare erbjuds någon form av karriärväxling. I dag kostar de tidiga pensionsavgångarna cirka 100 miljoner årligen. Detta ska reduceras till 30 miljoner per år. En kraftig minskning alltså. Det är oklart vilka möjligheter till karriärväxling från 2020 den ramen kommer att ge möjlighet till. De resurser som på detta sätt frigörs kommer att stanna inom området för ”kvalitetshöjande åtgärder”. Parternas reaktioner på detta har varit avvaktande positiva (arbetsgivarsidan) och helt negativa (arbetstagarsidan).

En annan minst lika viktig fråga i varje fall på kort sikt är vad som ska hända med allt det som är inbetalt i det gamla systemet. Dessa förmåner är antastbara, som det heter på pensionsfikonspråk. Det betyder att de kan dras in om vissa villkor inte är uppfyllda, t.ex. att anställningen upphört före pensionsåldern, som i exemplet med sångaren. Formellt sett skulle regeringen kunna besluta att allt som betalats in i det gamla systemet – enligt uppgift drygt 900 miljoner – är förverkat i och med att det nya systemet införs. Det påstås att detta varit finansdepartementets linje i beredningsarbetet. Man kan lätt föreställa sig branschens reaktion om så hade blivit fallet. Svekdebatt är säkert ett alldeles för milt uttryck. Av allt att döma har kulturministern satsat allt på att förhindra att så skulle ske, vilket hon också lyckats med. I riksdagsdebatten sa hon med eftertryck att ”det har inte varit lätt”. Så är det säkert. Och hon förtjänar naturligtvis gratulationer till att ha gått segrande ur den striden. Däremot är det lika självklart att de anställda knappast jublade över att få behålla förmåner som de anser sig ha tjänat in, ibland genom att avstå löneutrymme.

Ändringar i pensionssystem är till sin natur extremt långsiktiga och ofta komplicerade. Så även i detta fall. Regeringen sätter naturligtvis parterna på mycket svåra prov när man begär att de på rekordtid ska förhandla fram ett nytt pensionssystem baserat på uppgifter i ett pressmeddelande. Man måste i princip klara av detta under sommaren så att alla tekniska lösningar kan utformas under hösten inför igångsättandet vid årsskiftet.

Jag vill inte uttala mig om hur realistiskt det är att man lyckas med detta – och om vad som kan hända om man inte gör det. I stället vill jag fästa uppmärksamheten på några faktorer som hittills inte uppmärksammats efter förtjänst. I pressmeddelandet sägs att de inbetalda 900 miljonerna ”i sin helhet ska återgå till de anställda i form av pensionsförmåner från 65 års ålder”. Detta måste alltså innebära att alla som institutionerna betalat in pensionspremier för kommer att få åtnjuta någon form av ålderspension. De många frilansarna inom scenkonstområdet tillerkänns alltså för första gången pensionsrätt! En utomordentligt viktig och glädjande förändring som rättar till en gammal orättvisa i en situation där allt färre inom området har eller kommer att få fast anställning.

Spelrum för karriärväxling 

En annan faktor som inte uppmärksammats är att de 30 miljoner som årligen avsätts för karriärväxling utgår redan från 2015. Men eftersom de som går i pension fram till 2020 kommer att omfattas av de gamla reglerna behövs ingen omställning och de 30 årliga miljonerna kan i stället fonderas under fem år. Här finns alltså en betydande grundplåt som, rätt förvaltad, kan ge parterna vidgat spelrum vid utformningen av olika karriärväxlingsmöjligheter. De 30 miljonerna per år är utan tvekan otillräckliga på sikt, men på detta sätt kan de drygas ut i alla fall under en övergångsperiod. Och vem vet hur det kulturpolitiska landskapet ser ut om 10–15 år … .

Slutligen – sedan några år pågår en regionalisering av den statliga kulturpolitiken. Staten har i princip överlåtit alla kulturpolitiska prioriteringar (utom i Stockholm) till regionerna, som inom allmänt hållna kulturpolitiska ramar fritt får förfoga över de statliga medlen. Men när det gäller pensioner är det andra tongångar. Där ska staten detaljreglera hur mycket som ska gå till pension, karriärväxling respektive kvalitetshöjande åtgärder. Om man verkligen menar allvar med regionaliseringen kan man tycka att de huvudmän som ska förvalta och finansiera morgondagens opera, dans, teater och musik borde ha ett avgörande inflytande över vilka anställningsvillkor som är rimliga för att åstadkomma högsta möjliga kvalitet på scenerna samtidigt som de anställda får sådana förmåner att de vill söka sig till dessa viktiga och krävande yrken.

Scenkonstpensioner är i högsta grad kulturpolitik.

Sture Carlsson
har bl.a. varit konserthuschef i Göteborg och förbundsdirektör vid Svensk Scenkonst