SISTA ORDET

På den här sidan får alltid en gästtyckare skriva om något aktuellt spörsmål, men den här gången måste jag få ge mina åsikter om en aktuell operaproduktion.

Det gäller Malmö Operas första egna uppsättning av Rosenkavaljeren i regi av Dmitri Bertman. Mitt inlägg ska inte ses som en recension, då uppsättningen recenseras på annan plats i numret av Claes Wahlin. Utan mer som ett öppet brev till Malmöoperans chef Bengt Hall.

Det åligger honom och hans rådgivare ett mycket stort ansvar för hur man driver en institution framåt mot nya djärva konstnärliga mål. I sådana här processer blir givetvis inte allt lyckosamt, utan man får räkna med mindre
framgångsrika produktioner.

Men i Dmitri Bertmans uppsättning av Rosenkavaljeren råder det en total avsaknad av korrespondens mellan text och musik. Bertman som är ryss kan förmodligen inte tyska, vilket är ett måste om man ska sätta upp Richard Strauss och Hugo von Hofmannsthals musikkomedi. Själv sa regissören i en intervju på Malmöoperans hemsida: ”I’m on education” (sic!).

Bertmans brist på analys ersätts i stället av en massa infall och hugskott, vilket resulterar i grovt överspel. Ur detta uppstår det ingen interaktion mellan sångarna och det är mest tydligt när några få aktörer är på scenen samtidigt. Samspelet blir stumt. Varken Strauss musik eller Hofmannsthals text tolkas sceniskt. Detta är mest påtagligt i första aktens s.k. ”Mariandl”- scen, när Octavian kläs ut till kammarjungfru. Baron Ochs entré görs heller inte i samklang med musiken. Det skevar, spretar och drar åt alla håll på scenen. Det finns sällan något sceniskt fokus. När det borde vara stilla på scenen, ja, då låter regissören en massa oviktiga saker distrahera publiken.

Dmitri Bertman verkar inte lita på verkets inneboende styrka, utan han måste lägga till en massa gags. Under audiensen i första akten tror jag mig vara förflyttad till en sängkammarfars med en massa plumpa skämt. Den uppsluppna farskarusellen hade passat betydligt bättre i t.ex. Prokofjevs Kärleken till de tre apelsinerna.  Att Dimtri Bertman är välbevandrad i den ryska operalitteraturen har han visat prov på i två Tjajkovskijoperor på Stockholmsoperan

Regiteamet har gjort en idépresentation, som alla team, men redan här borde operaledningen ha förhållit sig avvaktande. Musikaliskt förekommer två stora strykningar, både i andra och tredje akten. I slutakten blir poliskommissariens sorti på värdshuset rumphuggen musikaliskt. Ett tag trodde jag mig vara förflyttad till någon folkloristisk opera à la Brudköpet. Om man aldrig har sett Rosenkavaljeren förut måste det för en förstagångsbesökare te sig alldeles obegripligt.

När Octavian, utklädd till Mariandl, sjunger sin första sångreplik på värdshuset: ”Nein, nein, nein, nein! I trink kein Wein” hänger detta helt i luften eftersom det inte finns något vin påbordet i chambre séparée. Publiken bjuds på  Lasse Zilliacus textmaskinsöversättning, som är gjord för Folke Abenius gamla Stockholmsuppsättning, och den fusioneras inte alls med vad som händer på Malmöscenen. Här borde man ha gjort en nyöversättning.

Jag kan bara tänka mig en Straussopera som skulle passa Dmitri Bertman än sämre och det är Capriccio, där man verkligen diskuterar förhållandet mellan ”Wort und Ton”.

Sören Tranberg
chefredaktör och ansvarig utgivare