Kulturdepartementets generösa ombyggnads- och renoveringsbidrag om två miljarder kronor till Kungliga Operan fick en första delrapport i början av sommaren. Under rubriken ”Ny opera i Operan” redogörs för vad som i princip redan har meddelats, men här finns formuleringar och en målbeskrivning som väcker viss oro.

MOMENT 22
Rapporten är en förstudie som enligt uppdrag utgår från ”Operans behov att skapa bättre förutsättningar för den konstnärliga verksamheten och att öka tillgängligheten för publiken”. Man inser att begränsningar föreligger, valet av ’bättre’, i stället för exempelvis ’moderna’ förutsättningar handlar om att scenens bredd inte kan röras och att det tekniska maskineriet måste anpassas till de begränsningar som huset har. Samtidigt skrivs i rapporten, som alltså har sammanställts i samarbete mellan Operan och Statens fastighetsverk, att nationalscenen ”på alla plan” ska ”stå för högsta nivå vad gäller utveckling, förnyelse och konstnärlig kvalitet”.

Förutom de fysiska begränsningar som hindrar detta, än en gång, scenens bredd, borde rimligen denna nivå vara något som främst, om inte uteslutande, sker på scenen. Moment 22, således. En högsta nivå kräver ett modernt operahus. Kungliga Operan är inte ett modernt hus. Det är inte förvånande att Göteborgsoperan har producerat fler operor med en ”högsta nivå” av konstnärlig halt än vad Kungliga Operan har gjort.

Vad som i bästa fall dessa två miljarder kan åstadkomma är att operans nuvarande fysiska och tekniska förutsättningar fungerar så gott de kan. Detta är också vad delrapporten antyder. Man har identifierat ett antal behov, dels de som handlar om renovering, dels de som kräver ombyggnad. Till renoveringen hör förbättrad akustik, delar av scenmaskineriet (övermaskineriet), sidoscener, möjligheten att förvara stora scenografier i huset (i stället för ute i Gäddviken), hela operahusets energiåtgång (klimatsystem, etc) och tillgängligheten för funktionshindrade.

Under ombyggnad listar rapporten punkter som en extra scen för barn- och ungdomsverksamhet, nyskriven svensk balett och opera, bättre repetitionslokaler, loger och ateljéer. Hit hör också de något diffusa formuleringarna om att operan ska vara ”ett öppet och tillgängligt hus som lever alla dygnets timmar”, ”inspirerande miljö”, publik ”invändig kommunikation väst/öst”. (Det handlar tydligen om ”kommunikationen” mellan Gustav Adolfs torg och Kungsträdgården, men är synnerligen diffust formulerat.)

Rapporten påtalar också att vid sidan av tillbyggnader, utreder man möjligheten att förlägga ”vissa verksamheter till andra lokaler” och att delar av ombyggnaden kräver längre stängning av huset än ett förlängt sommaruppehåll.

HUR SÄKRAR MAN PUBLIKENS HELHETSUPPLEVELSE?
Men det finns ett stråk i rapporten som är verkligt oroande. De diffusa formuleringarna har med det amorfa begreppet ’upplevelse’ att göra. Man ska ”säkra publikens helhetsupplevelse”. Huset skulle som nämnts leva alla dygnets timmar och när det gäller de antikvariska värdena, så kan dessa tydligen förhandlas bort: ”Ändringar ska värderas med utgångspunkten att de kan accepteras under förutsättning [att] de innebär tillskott till upplevelsevärdet.”

De antikvariska värdena är inte alltför svåra att fastställa, det finns en samlad kompetens och även en lekman inser att Guldfoajén hör till det som inte bör röras. Skönhetsrådet och Stadsmuseet kommer att rådfrågas. Men upplevelsevärdet? Vem avgör värdet av min upplevelse? Och med vilken metod värderas den Decibelmätning av applåder? Antalet personbesök i den nya restaurangen i förhållande till avlämnad dricks? Kan en sexton meter lång bardisk vara en upplevelse av sådan dignitet att man kan riva ner lite stuckatur?

Men framför allt, vad har ”publikens helhetsupplevelse” att göra med vad som sker utanför operascenen? Om jag går på Operan så består min ”helhetsupplevelse” av solister, orkester, dirigent, scenografi och regi. Får jag inte min favoritdrink i pausen så är det minst sagt sekundärt.

Slutligen, kostnadernas fördelning mellan renoveringar och ombyggnad framgår inte, men gissningsvis krävs åtminstone hälften av pengarna för renovering. De ytterligare två miljarder som skulle ge ett nytt, modernt operahus vore mer lönsamt på sikt. Först då kan Stockholm få ett operahus med ”högsta nivå vad gäller utveckling, förnyelse och konstnärlig kvalitet”.

Claes Wahlin