Regissören Christof Loy ser sig som förmedlaren mellan upphovsmannen och dagens publik

13 apr 2014

Christof LoyHur skulle du vilja beskriva ditt förhållande till Richard Strauss och hans operor?
– Den första musik jag på ett medvetet sätt hörde av Richard Strauss var en grammofonskiva med Salome. Dessförinnan var jag snarare inne på operor av Mozart och Verdi. Att helt utan förvarning börja en opera med orden ”Wie schön ist die Prinzessin Salome” kom som en chock för mig. Chocken tilltog ju mer jag följde handlingen och musiken. Jag blev omedelbart alldeles tagen av detta stycke. Jag känner också vad det var som tände Richard Strauss i den här pjäsen: inte bara Oscar Wildes skarpa syn på titelfiguren utan hela hans analys av den sjuka familjestruktur som hon lever i. Den står som något ställföreträdande för vår splittrade och krisartade värld. Vad jag inte förstod först och som Strauss trots all dramatik så tydligt och så knivskarpt blottlägger, är hur mycket komik som faktiskt ligger i pjäsen och i alla de situationer där människor tar sig på så stort allvar.

– Det första verk av Richard Strauss som jag lärde känna närmare var Rosenkavaljeren. Jag var regiassistent vid två olika uppsättningar. Senare fick jag sätta upp verket i Bryssel på egen hand. Fältmarskalkinnan var förresten Felicity Lott. Trots att jag då sysslade så intensivt med verket, tycker jag ändå att jag rörde mig alltför mycket i den speciella värld som Strauss-Hofmannsthal hade skapat. Men som regissör måste man alltid kunna ta ett nästa steg och inta något slags förmedlarroll mellan upphovsmannen och dagens publik. Det här steget lyckades jag ta först i och med min uppsättning av Ariadne på Naxos i London 2002.

Upplever du att Strauss ställer större krav på dig som regissör än någon annan kompositör?

– För en regissör finns det inget standardrecept för hur man ska sätta upp Richard Strauss. Varje verk är annorlunda, och man måste lyssna in sig i varje skapelse av honom på ett nytt sätt. Gör man det kan man ur partituret hämta väldigt mycket som rör rollfigurernas psykologi och deras ageranden. För mig och i mina uppsättningar står de sjungande människorna – ofta bokstavligen – i förgrunden. Ett specifikt kroppsspråk och ett interagerande från de enskilda sångarna. Att söka utveckla detta inom en koreografisk struktur för att uppvisa ett personligt och socialt förhållningssätt är utmärkande för mitt arbete.

Läs mer i 2/2014

Prenumerera för att läsa mer!

Detta är bara ett utdrag ur tidskriften. För att läsa hela, starta en prenumeration genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt digitala arkiv för att läsa numret i sin helhet.

Share This