Sajten Operabase upplyser om att av de 24 500 operaföreställningar som gavs världen över säsongen 2012–13, stod Tysklands dryga femtio operascener för nära en tredjedel (7 230). Det är bara att räkna ut hur stor andel av världens befolkning om dryga sju miljarder som tyskarnas 83 miljoner utgör.
Även ur ett strikt europeiskt och amerikanskt perspektiv är det en enastående hög siffra, som vittnar om vilket kulturland Tyskland är på musikdramatikens område. I fyramiljonersstaden Berlin med sina tre operahus – Staatsoper verkar inte lämna Schillerteatern för att flytta tillbaka till sitt sanerade operahus förrän 2017 – torde de flesta smakriktningar beträffande repertoar kunna tillfredsställas inom en säsong. Med undantag för traditionell stilteater måste man nog säga, för det verkar knappast längre vara någon tysk specialitet i ett land där uppsättningarna ibland kan kliva över gränsen för det skruvade och bli onödigt provokativa.
Denna vår har repertoaren i Berlin spänt från hövisk fransk barock till den morbida humorn i brittisk sextiotalsavantgardism.I likhet med andra tonsättare under l´ancien régime föll även Jean-Philippe Rameau (1683–1764) i onåd efter franska revolutionen.
Inget av hans sceniska verk uppfördes under 1800-talet och först i början av 1900-talet vaknade intresset för den franske barockmästaren åter till liv. Rameau komponerade Castor et Pollux redan 1737 men reviderade den grundligt 1754.
RAMEAU VAR LÅNGT FÖRE SIN TID
När nu Komische Oper som första operascen någonsin i Berlin framför en Rameauopera är det med den australiske regissören och nytillträdde operachefen Barrie Koskys Laurence Olivierprisbelönade uppsättning från English National Opera i London 2011. Operan ges på originalets franska, ett avsteg från Komische Opers policy att alltid ge föreställningar på tyska. Och orkestern, ledd av den skotske Rameau- och barockexperten Christian Curnyn, använder barockstråkar som med sin kortare längd ger en mer korthuggen frasering och ”tidstrogen” spelstil. När man lyssnar på Rameaus musik slås man av hur långt före sin tid han var på operareformens väg. Till skillnad från Händel, med sin strikta uppdelning i dacapoarior och recitativ, flödar musiken i Rameaus tragédie lyrique mer textnära i Monteverdis anda med övergångar mellan recitativ, arioson, arior och ensembler. Kanske att han i själva verket var en lika stor operareformator som Gluck?
Kosky har i sin version av Castor et Pollux skalat bort barockoperans många bifigurer och sidohandlingar och i stället koncentrerat sig på dramats fyra huvudpersoner. Tillsammans med kören får de också ersätta den koreograferade balett som brukar vara kutym i fransk barockopera med dess många dansanta intermezzon. Här finns heller ingen kostymprakt eller några sirliga perukstockar i tidens stil. Komische Oper, för andra gången utsedd till årets operahus av magasinet Opernwelt, är förutom för sin repertoarmässiga bredd också känd för sina dekonstruerade uppsättningar.
Detta är bara ett utdrag ur tidskriften. För att läsa hela, starta en prenumeration genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt 